Den Röda Tråden genom Gamla Testamentet
Översikt
Ordet ’bibel’ kommer från grekiska ’biblia’ vilket betyder böcker eller boksamling. Jämför med vårt nuvarande ord ’bibliotek’. Precis som ett vanligt bibliotek har även Bibeln olika avdelningar. Man skulle kunna se Bibeln som en boksamling som består av två bokhyllor med olika avdelningar. Den ena bokhyllan heter ’Gamla Testamentet’, den andra ’Nya Testamentet’. Ett testamente är ett förbund; i det här fallet ett förbund mellan Gud och folket Israel, respektive ett mellan Gud och mänskligheten.
De första fem böckerna tillhör avdelningen lagen, som egentligen bättre kallas för instruktioner eller vägledning. Sedan följer böcker som beskriver historien om folket Israel. Nästa avdelning består av poesi och vishetslitteratur; dessa böcker är till skillnad från förra avdelningen tidlösa. Gamla Testamentet avslutas med profetiska böcker. En profet är någon som förmedlar ett budskap från Gud. Det kan handla om framtiden, men oftast handlar det om ett budskap för mottagarna där och då.
Nya Testamentet har också en avdelning historiska böcker. Dessa berättar historien om Jesu liv, död och uppståndelse, samt hur budskapet om Jesus sedan spreds över världen. Paulus, en av ledarna i den unga kyrkan, skrev många brev till olika församlingar. I dessa brev ger han praktiska instruktioner om vad det betyder att vara kristen och att vara en församling. I avdelningen övriga brev finns likande typer av brev, fast av andra författare. Nya Testamentet avslutas med en profetisk bok.
När man läser Bibeln är det bra att ställa sig frågan från vilken avdelning man läser. En historisk bok läser man på ett annat sätt än poesi; precis som man i ett vanligt bibliotek läser en faktabok på ett annat sätt än en roman.
Figur 1 Bibeln är en boksamling bestående av två bokhyllor med var sina avdelningar.
Det kan vara svårt att se den röda tråden genom Bibeln; framför allt den röda tråden i det Gamla Testamentet. Men det finns en röd tråd! Böckerna hänger ihop och det finns ett övergripande narrativ genom hela Bibeln. Ett sätt att förklara den röda tråden är genom den Hebreiska Bibeln[1]. Den motsvarar det Gamla Testamentet. Den innehåller exakt samma textmassa, men skiljer sig när det gäller antal böcker och ordningen av böckerna. Samuel är en bok i den Hebreiska Bibeln. I Gamla Testamentet har boken deltats mitt itu; första delen kallas 1 Samuel och andra delen kallas 2 Samuel. Samma sak gäller för Kungaboken och Krönikeboken. Esra och Nehemja är också en bok i den Hebreiska Bibeln. Och till sist är de tolv sista böckerna i Gamla Testamentet, tolv lite kortare profetiska böcker, bundlade i en bok ’De Tolv’ i den Hebreiska Bibeln. Figur 2 visar den Hebreiska Bibeln. Lägg märke till att även ordningen skiljer sig.
Figur 2 Den Hebreiska Bibeln innehåller samma textmassa som Gamla Testamentet, men vissa böcker är delade i Gamla Testamentet. Dessutom skiljer sig ordningen på böckerna. Där finns tre delar; Torah, Nevi’im och Ketuvim. Man kan också dela upp den Hebreiska Bibeln i tre segment[2] där det första och sista segmentet tillsammans utgör den röda tråden.
Den Hebreiska Bibeln har tre delar: Torah, som motsvarar Gamla Testamentets första fem böcker; Nevi’im, som betyder profeterna; och Ketuvim, som betyder skrifterna. De första bokstäverna T, N och K, bildar ordet Tanakh vilket används som synonym för den Hebreiska Bibeln. Lägg märke till att vad som kallas profetiska böcker i Gamla Testamentet respektive Tanakh skiljer sig.
Utifrån den Hebreiska Bibeln kan man urskilja en röd tråd. De första nio böckerna följer efter varandra i tidsordning; där ena boken slutar fortsätter nästa. Där finns en röd tråd från skapelsen till exilen. Det sistnämnda är en omvälvande händelse för folket Israel där landet blev ockuperat och befolkningen togs i exil av förövarna. Men efter ett antal decennier tar exilen slut och folket får återvända till landet Israel. Det beskrivs i de sista tre böckerna. Däremellan finns ett antal böcker som reflekterar över exilen och över livet i allmänhet. Resten av denna artikel går igenom dessa tre segment med böcker i figur 2 i mer detalj.
Den röda trådens början: 1 Moseboken
Figur 3 visar böckerna som tillsammans utgör den röda tråden på en tidslinje. För varje bok nämns en eller flera nyckelhändelser eller nyckelpersoner. Ovanför tidslinjen nämns ett antal världsriken som är viktiga för historien i den röda tråden. Mesopotamien och Egypten är geografiska områden där flera riken följer efter varandra. All information inklusive årtal i figuren kommer från New International Version (NIV) 1985 studiebibeln. Årtalen för Adams skapelse och Noas födelse har räknats ut från årtalet för Abrams födelse och släkttavlorna i 1 Mos. 5 och 1 Mos. 11.
Grunden för Toran, och därmed för hela Bibeln, läggs i 1 Moseboken. Där finns fyra viktiga händelser: skapelsen; syndafallet och proto-evangeliet; syndafloden och förbundet med Noa; Abrams kallelse och löftet.
I skapelseberättelsen, 1 Mos. 1:26-31, läser vi att Gud skapar människan ”till vår avbild, lika oss”[3]. Möjligtvis betyder det att människan ser ut som Gud, men eftersom ingen har sett Gud kan ingen bevisa det. Det är mer troligt att beskrivningen syftar till att vi är skapade med liknande karaktärsdrag som Gud. Till exempel, de flesta människor tycker om någon form av skapande. Mest troligt är att ”till vår avbild” syftar till vår identitet, till vårt uppdrag. Vi har fått en auktoritet från Gud att ”råda över” jorden. Det vill säga, att människan representerar Gud på jorden. Det handlar inte om autonomi för människan, utan ett ansvar under Guds ledning.
Människan skapades för att leva i relation med Gud. En kärleksfull relation behöver bygga på en vilja från båda sidor. Det är anledningen till att människan har en fri vilja att leva i relation med Gud eller inte[4]. Detta val framställs av Gud till den skapade mannen Adam i 1 Mos. 2:16-17. Adam förmedlar det sedan till hustrun Eva. Tyvärr väljer människan att gå sin egen väg. Detta kallas ’syndafallet’ och beskriv i 1 Mos. 3:1-13. Därmed är relationen mellan Gud och människan bruten. Det är mänsklighetens stora Problem. Resten av Bibeln handlar om en lösning till Problemet; det är Guds räddningsplan eller frälsningsplan.
Figur 3 En tidslinje av böckerna som formar den röda tråden.
I Bibeln finns alltid hopp. Och direkt efter syndafallet ser vi hoppet genom starten av Guds frälsningsplan: ”Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen” [1 Mos. 3:15, Sv1917]. I denna vers representerar ’dig’ Guds motståndare som förförde människan att välja sin egen väg. Lägg märke till ”hennes säd”. Kvinnor har ingen säd, det har mannen. När Bibeln ändå talar om kvinnans säd vet vi att något speciellt beskrivs. Det som beskrivs här är Jesus seger över synden, en seger som dock inte kan vinnas utan strid. Den citerade versen kallas för proto-evangeliet. Det finns alltså redan i tredje kapitlet i Bibeln!
Efter syndafallet går det snabbt utför för mänskligheten. Adam och Eva får två söner, och vi läser att Kain mördar Abel. Då skämdes ändå Kain för vad han hade gjort, men några generationer senare har förfallet gått så långt att man skryter om mord [1 Mos. 4]. ”Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. Då sörjde Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta.” [1 Mos. 6:5-6] Genom hela Bibeln ser vi att Gud ger människor ett ansvar, att Han har tålamod, men att ondskan inte får fortsätta i oändlighet. Här leder det till en världsomfattande vattenflod som utplånade alla levande varelser [1 Mos. 7]. Men Noa, hans familj, och ”alla djur efter deras slag” räddas eftersom Noa ”hade funnit nåd inför Herrens ögon” [1 Mos. 6]. Det leder till en ny start för mänskligheten. Gud ingår ett förbund med Noa, hans söner, och ”era efterkommande efter er och med alla levande varelser som är hos er” [1 Mos. 9]. Symbolen för förbundet är regnbågen. Ett förbund i Bibeln är mer än ett kontrakt. Idag används ett kontrakt mest för att skydda två parter från varandra. Ett förbund bekräftar en relation mellan två parter. Noaförbundet är för evigt och handlar om respekt för livet, om livets helighet: ”Den som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild.” [1 Mos. 9:6] Mänskligheten får i förbundet samma uppdrag som Adam fick efter skapelsen. Vi är Guds avbild, Guds representanter, med en auktoritet att ta hand om jorden och om varandra.
Floden och Noaförbundet löste inte Problemet. Människans natur är densamma. Men frälsningshistorien fortsätter genom att Gud kallar Abram. Det leder till nästa stora förbund: ”När Abram var nittionio år uppenbarade sig Herren för honom och sade: ’Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var fullkomlig. Jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig, och jag ska föröka dig mycket.’ Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: ’Se, detta är mitt förbund med dig: Du ska bli far till många folk. Därför ska du inte mer heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham, för jag har gjort dig till far för många folk. Jag ska göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar ska utgå från dig. Och jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud. Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge åt dig och dina efterkommande som egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud.’” [1 Mos. 17:1-8] Förbundet är evigt och omfattar dels ett landlöfte, dels ett löfte om avkomma. Som bakgrund till det sistnämnda är det viktigt att veta att Abram och hans fru Sara inte kunde få barn. Situationen ser hopplös ut och ett under behövs. Namnet ’Abram’ betyder ’upphöjd fader’. Något som Abram själv inte förmådde. Gud ändrar namnet till ’Abraham’, vilket betyder ’Fader av många’. På hebreiska stavas Abram med fyra bokstäver. Om man lägger till den hebreiska bokstaven H kommer man till Abraham[5]. Bokstaven H står i den hebreiska kulturen för Guds livgivande, Guds skapande, Ande. Det är bara genom Guds Ande som vi kan förvandlas och under kan ske!
Bibeln innehåller många släktträd. Dessa visar att Gud håller sitt löfte till ”dina efterkommande från släkte till släkte”. Lägg märke till att Abraham inte enbart blir stamfader till ett folk, utan till ”många folk”. Redan här anar man att förbundet omfattar fler än enbart Abrahams fysiska avkomma. Vi ser samma sak i förbundets symbol, omskärelse. Det handlar inte enbart om fysisk omskärelse: ”Herren din Gud ska omskära ditt hjärta och dina efterkommandes hjärtan, så att du älskar Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ. Då ska du få leva.” [5 Mos. 30:6] Det är en hänvisning till det nya förbundet som beskrivs i Nya Testamentet [Rom. 2:29, Gal.].
Om Bibeln skulle symboliseras som ett träd, så är Toran trädets stam och 1 Moseboken den nedersta delen av stammen. 1 Moseboken introducerar de grundläggande ämnena som har beskrivits ovan i fyra viktiga händelser. Från resten av Bibeln hänvisas det flitigt till Toran. Om man skulle vilja fälla trädet, är det såklart bäst att göra det vid stammen. Därför är det inte förvånande att 1 Moseboken är en av Bibelns böcker som kanske ifrågasätts mest; även inom den kristna församlingen. Skapelsen på sex dagar, människans syndiga natur efter syndafallet, (det ofödda) livets helighet, och Israels eviga landlöfte är minst sagt ’känsliga ämnen’.
Den röda tråden fortsätter: 2 till 5 Moseboken
Abraham får så småningom en son, Isak, som i sin tur får en son, Jakob. Under Jakobs liv blir det svält i landet. Det leder till att Jakob och hela hans familj flyr till Egypten. Därmed slutar 1 Moseboken och 2 Moseboken tar vid. De förblir ungefär 400 år i Egypten och Jakobs släkt växer till ett stort folk, Israel. Men Egypten var inte landet som lovades Abraham. 2 Moseboken beskriver uttåget av folket, under ledning av Mose, från Egypten till det förlovade landet. Resan sker genom öknen Sinai. Där får nationen Israel lagen, Torah, som betyder ’undervisning’. Det är det tredje stora förbundet och kallas för Sinaiförbundet. Dess symbol är sabbaten. Lagen sammanfattas i de tio budorden [2 Mos. 20]. Jesus ger en ännu kortare sammanfattning i Nya Testamentet [Mark. 12:28-32]. Det grundläggande syftet med lagen är inte att lösa Problemet, utan snarare att tydliggöra Problemet. På så sätt fungerar lagen som en spegel som visar på behovet av en lösning.
Guds frälsningsplan handlar om att Gud vill återställa den brutna relationen med människan. Gud vill bo bland människor: ”De ska göra en helgedom åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem.” [2 Mos. 25:8] Helgedomen heter ’tabernaklet’, som betyder ’tält’. Hur detta tält ska byggas beskrivs i 2 Moseboken; en översikt finns i figur 4 ([6]). När tältet och alla tillbehör har byggts avslutas 2 Moseboken med att Gud tar sin boning: ”Då täckte molnskyn uppenbarelsetältet, och Herrens härlighet uppfyllde tabernaklet. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, eftersom molnskyn vilade över det och Herrens härlighet uppfyllde tabernaklet.” [2 Mos. 40:34-35]
Figur 4 Översikt över tabernaklet.
3 Moseboken förklarar hur lagen tillämpas. En central del är offrandet på altaret i tabernaklets förgård. Det primära syftet med tabernaklet är inte offrandet, utan att närma sig Gud. Tabernaklet var Guds hus. Men på grund av människans syndiga natur kan man inte närma sig en helig Gud. Det kräver ett offer.
4 Moseboken börjar med en folkräkning. Folket har växt till en stor nation; ett bevis på löftet som gavs till Abraham. Men olyckor följer på varandra. Upprepade gånger faller nationen i synd. Folket litar inte på Gud, vilket leder till att de får stanna en hel generation i öknen. Sinaiförbundets konsekvenser blir tydliga: Israel behandlas annorlunda. Till exempel när folket innan förbundet beklagar sig leder det inte till straff, medan liknande klagomål som framförs efter förbundet leder till straff [till exempel, 2 Mos. 16:27-30 kontra 4 Mos. 15:32-36]. Om det finns hopp, grundar det sig inte på Sinaiförbundet, utan snarare på Abrahamförbundet med dess löfte om avkomma och land.
5 Moseboken fungerar som en övergångsbok. Den avslutar Toran och introducerar historien som finns nedtecknad i Josua-Kungaboken. Det övergripande temat i boken är att Herren är på väg att ge det förlovade landet till nationen. Lagen upprepas och där finns en lista över välsignelser för lydnad och en lista över förbannelser för olydnad; listor som tidigare också gavs i 2 Moseboken. Förbannelserna överväger välsignelserna. Den yttersta förbannelsen är att bli förvisad från landet. Men det sista ordet är hopp, inte dom: ”Så ska Israel bo i trygghet, Jakobs källa lämnas ifred i ett land med säd och vin, under en himmel som dryper av dagg. Salig är du, Israel. Vem är som du? Du är ett folk som har sin räddning i Herren. Han är din skyddande sköld, ditt ärorika svärd. Dina fiender ska krypa för dig, och du ska gå fram över deras höjder.” [5 Mos 33:28-29]
Den röda tråden fortsätter: De tidiga profeterna (Josua till Kungaboken)
Josua är ledaren som tar över efter Mose. I boken beskrivs erövringen av det förlovade landet. Det är en bok som många kristna idag har svårt för, eftersom det är här vi läser om’utrotningskrigen’: ”Så erövrade Josua hela landet, Bergsbygden, Negev, Låglandet och Bergssluttningarna och slog alla kungar där, ingen lät han komma undan. Han vigde allt som andades åt förintelse, så som Herren, Israels Gud, hade befallt.” [Jos. 10:40, se även 5 Mos 20:17] Dessa krig förekommer i en specifik situation, landet ska erövras, och under en specifik period. De utgör inte ett genomgående koncept i Gamla Testamentet. Det framställs ibland att folken som erövrades var oskyldiga och kom i kläm för Guds frälsningsplan. En vidare analys visar dock att dessa folk inte alls var oskyldiga. I deras religion ingick avgudadyrkan, religiös prostitution, spådom, och barnoffer. Gud hade varit tålmodig i 400 år, men till slut kommer domen genom utrotningskrigen [se 1 Mos 15:16] [7].
Domarboken tar vid där Josua slutade. Bokens huvudtema är att den unga nationen ständigt förtrycks av utländska fiender som Gud har sänt som straff för brott mot Sinaiförbundet. Israel glömmer Gud, anammar hedniska sedvänjor, straffas av Gud i form av en erövrande nation, ångrar sig, ropar till Gud om hjälp, blir räddat av en domare (en militär ledare), och lever i fred så länge domaren lever. Efter att domaren har dött upprepas mönstret. Exempel på domare är Simson, Gideon, och Debora.
Domarbokens struktur visar att Israel gradvis sjunker ner i ett moraliskt och politiskt gungfly. Det kan inte fortsätta så, det behövs en långsiktig lösning. Genom boken känner man en sorg från Guds sida. Klagan som upprepas genom boken är också bokens sista vers: ”På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.” [Dom. 21:25]
Boken Samuel beskriver övergången till monarki. Berättelsen börjar med att Israels folk ber om en kung, precis som deras grannländer har. Profeten Samuel förklarar att detta inte är en bra idé, eftersom det är ett förnekande av att Gud är kung och ett förkastande av teokratin. Men folket insisterar, och till slut svarar Gud: "Lyssna till deras ord och sätt en kung över dem.” [1 Sam 8:22] Så småningom blir Saul, utvald av Gud, kung. Lägg märke till att namnet Saul betyder fråga; det var ju folket som frågade om en kung. Dessvärre blir Saul senare arrogant och lyder inte helt och hållet det som Gud har instruerat honom. Resultatet är förödande, och Samuel säger å Guds vägnar: "Eftersom du har förkastat Herrens ord har han förkastat dig som kung." [1 Sam 15:23]
Efter Saul tar David över som kung. Det är med David Gud sluter ett förbund; det fjärde stora förbundet i Bibeln: ”När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme. Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt.” [2 Sam 7:12-13] En specifik symbol för förbundet nämns inte, men man kan tänka sig att tronen kan vara symbolen. Hoppet för framtiden ligger i en ättling till David. Det tidigare eviga landlöftet till Abraham kombineras nu med ett löfte om en evig kung; ett tema som återkommer gång på gång i resten av Bibeln. Från andra Bibelställen blir det tydligt att det inte handlar om en kung enbart för landet Israel; det handlar om en kung för hela världen: ”Alla kungar ska falla ner för honom, alla folk ska tjäna honom. Ja, han ska rädda den fattige som ropar och den förtryckte som ingen hjälpare har. Han ska vara mild mot den svage och fattige och frälsa de fattigas själar, han ska befria deras själ från förtryck och våld. Deras blod är dyrbart i hans ögon.” [Ps 72:11-14] Lägg märke till att en kung blev smord vid invigningen. Det hebreiska ordet för ’den smorde’ är ’Messias’. Översatt till grekiska är det ’Kristos’ och på svenska blir det ’Kristus’.
Kungaboken börjar med att Davids son Salomo, en osannolik kandidat, blir kung efter sin far. Salomo ersätter det mobila tabernaklet och bygger templet i Jerusalem. Precis som vid tabernaklet ser vi att Gud fysiskt tar sin boning i templet vid invigningen, till och med ”till evig tid” [1 Kung. 8:10-13]. Detta tempel har universella följder; det är inte bara för Israels nation: ”Även om en främling som inte tillhör ditt folk Israel kommer från något land långt borta, för ditt namns skull – för också där ska man höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm – ja, om han kommer och ber vänd mot detta hus, hör det då i himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och vörda dig så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.” [1 Kung. 8:41-43]
Den citerade texten är från Salomos bön vid invigningen av templet. Bönen består av sju delar. I den sista delen erkänner Salomo att "det finns ingen människa som inte syndar”. Tyvärr gäller det även Salomo själv. Polygami leder till avfall. Domen som följer är ett inbördeskrig mellan Salomos söner. Det resulterar i ett rike delat i en nordlig och en sydlig del. Nordriket blir ’kanaaniserat’ under kung Ahab och hans hustru Isebel. Få kan motstå frestelsen från Kanaans naturgudar. Ett återkommande omdöme för kungarna är ”Han gjorde det som var ont i Herrens ögon” [se till exempel 2 Kung. 24:19]. Efter mer än 200 år av nästan enbart dåliga kungar leder detta till exil av det norra riket till Assyrien. För sydriket kommer landsflykten till Babylon mer än 100 år senare. Kungadömet i det södra riket ärvs genom Davids ätt, precis som Gud lovade. I norr förändras kungaätten inte mindre än tio gånger.
Kungaboken slutar med Jerusalems och det södra rikets fall. Exilen påbörjas nu. Folket är fullständigt desillusionerat. Hur kunde det bli så? Allt hopp verkar vara ute nu. Under resans gång har vi sett fyra stora förbund; se figur 5 som sammanfattning. Alla förbundslöften verkar vara borta nu. Gud verkar vara färdig med Israel. I och med att landet har erövrats av Babylonien är landlöftet i Abrahamförbundet borta. Men löftet var ju för evigt? Sinaiförbundet verkar också ha fallit med templets förstörelse. Men templet var ju för evigt? Gud bodde ju där; hur kunde det ha förstörts? Och Davidförbundet? Kungen har ingen makt längre och har tagits till fånga av Babylonierna. En liten gnutta hopp visas dock i de sista verserna av Kungaboken. Kungen, Davids ätt, lever fortfarande och får ett hederssäte av den babyloniske kungen.
|
Namn |
Innehåll |
Vem |
Symbol |
|
Noaförbundet [1 Mos. 9] |
Livet |
Alla människor och djur |
Regnbågen |
|
Abrahamförbundet [1 Mos. 15, 17] |
Land och avkomma |
Avkomma till Abraham |
Omskärelsen |
|
Sinaiförbundet [2 Mos. 19-24] |
Lagen |
Israel |
Sabbaten |
|
Davidförbundet [2 Sam. 7] |
Kungen |
Davids kungaätt |
(Tronen) |
Figur 5 De fyra stora förbunden i den Hebreiska Bibeln.
Mellanstycke: Retrospektiv och framtidsutsikter
Den röda tråden tar nu en paus. Det följer ett segment med böcker (se figur 2) som reflekterar dels över vad som har hänt (vad var anledningen till exilen?), dels över framtidsutsikter (hur går vi vidare nu?). Inte alla böcker i mellanstycket reflekterar över exilen; där finns också böcker som reflekterar över livet i allmänhet.
I början av mellanstycket finns de fyra ’senare profeterna’; Jesaja, Jeremia, Hesekiel och de Tolv. I varje bok görs det en analys över varför det omöjliga har inträffat. Svaret är tydligt: folket har lämnat Gud och sökt sig till hedniska religioner med sin avgudadyrkan, religiös prostitution, spådom och barnoffer. Till slut har Guds dom kommit i form av exilen. Vi får en förklaring över hur Jerusalem kunde falla: Gud har nämligen lämnat sitt hus, templet [Hes. 10]. Israel beskrivs som Guds hustru som har varit otrogen. Till och med värre än så, som började prostituera sig, och fortsatte med det bara för att hon njöt av det. Vi läser om Guds sorg, upprördhet och vrede över detta. Ett exempel på ett talande kapitel är Hesekiel 16. Ett kapitel som har ett språkbruk som kanske är chockerande för många kristna idag. Men även där, när det är som allra mörkast, finns hopp: ”Men jag ska komma ihåg mitt förbund med dig i din ungdoms dagar och upprätta med dig ett evigt förbund.” [Hes. 16:60]
Det finns många framtidsutsikter i de fyra senare profeterna. Här hittar vi flest beskrivningar av den kommande Messias. Här finns också många beskrivningar över det kommande riket. Ett axplock: det skall vara ett rike där det finns fred, rättvisa, trygghet, ingen rädsla, välfärd, helighet och renhet, ingen sjukdom, glädje [se respektive Jes. 2:4, Jes. 11:1-5, Sak. 14:11, Jes. 12, Amos 9:11-15, Hes. 36:24-29, Jes. 33:24, och Jer. 31:13]. Där regerar den som kallas ”Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste” [Jes. 9:6]; en hänvisning till Davidförbundet. Regerandet gäller hela världen och sker från Jerusalem där det återuppbyggda templet finns [Hes. 40-48]; en hänvisning till Sinaiförbundet. Lagen ska bli skriven i människans hjärta [Jer. 31]; ytterligare en hänvisning till Sinaiförbundet. Det är hjärtat som blir omskuret [Jer. 32, se även Rom. 2:29, Gal.]; en hänvisning till Abrahamförbundet. Det blir ett nytt förbund genom Immanuel, som betyder ’Gud med oss ’[Jes. 7, Jer. 31, se även Matt. 1:23].
I mitten av mellanstycket ser vi en grupp som kallas ’de poetiska böckerna’. Det är Psaltaren, Job, och Ordspråksboken. Psaltaren innehåller mest tidlös poesi, även om där även finns en hel del framtidsutsikter om den kommande Messias. Job är troligen en av Bibelns äldsta böcker. Job själv levde förmodligen under samma period som Abraham-Isak-Jakob. Boken reflekterar över lidandet. Den innehåller även fantastiska framtidsutsikter: ”Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet. När sedan min sargade hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv ska få skåda honom, jag ska se honom med egna ögon, inte med någon annans. Därefter längtar jag i mitt innersta.” [Job 19:25-27] Job, som troligen inte var Israelit, kom i sitt lidande fram till slutsatsen att han behöver en återlösare, en frälsare, och att han kommer se sin frälsare efter döden! Ordspråksboken är den tredje boken med tidlös poesi. Här hittar vi många visa, ibland kluriga eller roliga, ’oneliners’ som skulle passa bra även på dagens X/Twitter.
I slutet av mellanstycket finns ’de fem bokrullarna’; Rut, Höga Visan, Predikaren, Klagovisorna, och Ester. Boken Rut beskriver ett problem med genealogi, med släktträdet. Där kvinnan var problemet i fallet Abram och Sara är det mannen som är problemet i fallet Rut. Alla män har nämligen dött. Rut gifter sig så småningom med Boas. Han agerar som ’återlösaren’. Boken avslutas med ett släktträd från Boas och Rut fram till David, och därmed indirekt till Jesus Kristus ”Davids son” [Matt. 1:1]. Höga visan beskriver kärleken mellan man och kvinna i tidlös poesi. Predikaren är visdomslitteratur och funderar över meningen med livet. Predikaren inser att livet är förgängligt och boken avslutas med: ”Detta är slutsatsen, när allt blivit hört: Frukta Gud och håll hans bud, det gäller alla människor. För Gud ska föra fram alla gärningar vid domen, med allt som är fördolt, både gott och ont.” [Pred. 12:13-14] Klagovisorna är en reflektion över den påbörjade exilen. Boken är en begravningssång där man beklagar Jerusalems fall. Jerusalem, där templet stod, där Gud bodde. Gud verkar ha lämnat sitt folk. I boken Ester nämns Guds inte alls. Historien handlar om att folket i exilen hotas av utrotning. Esther ’råkar vara’ rätt person på rätt plats och folket räddas. Att Gud inte nämns verkar vara avsiktligt; boken visar att Gud finns där, bakom kulisserna, och har allt i sin hand.
Den röda tråden fortsätter: Daniel, Esra-Nehemja, Krönikeboken
Den Hebreiska Bibeln avslutas med ett segment på tre böcker (se figur 2). Här återupptas den röda tråden.
Daniel är själv med från början av exilen. När han är gammal upptäcker han att profeterna har förutsagt att exilen ska ta slut; att exilen inte ska ta mer än 70 år [Dan. 9:2]. Perserna har precis erövrat det babyloniska riket, och därmed är folket nu i exil hos Perserna. David ber att Gud ska låta folket återvända, vilket sedan sker genom ett påbud från den persiska kungen Koresh [Esra 1:1]. Andra hälften av Daniels bok beskriver en profetia over framtiden. Daniel får se bortom det babyloniska och persiska riket, och får se det grekiska och romerska riket. Daniel får se hela vägen till Guds fredsrike.
Esra-Nehemja beskriver återvändandet av folket och återuppbyggandet av landet, staden Jerusalem och templet. Vi läser även om andligt återuppbyggande, om väckelse [Neh. 8-10]. Men allt blev inte riktigt så som de senare profeterna beskrev i sina framtidsutsikter. Det nya templet blev bara en skugga av det forna och folk grät när de såg det [Esra 3:12]. Det var inte det tempel som beskrivs i Hesekiel. Intressant nog läser vi ingenstans att Gud flyttade in i det återuppbyggda templet; så som Han gjorde i tabernaklet, i Salomos tempel, och så som hade förutsagts av Hesekiel. Landet Israel förblir en persisk lydstat, inte det efterlängtade riket som regeras av Fridsfursten. Läser man Esra-Nehemja så märker man att folket hade svårt att lita på Gud, och hade lätt att återfalla i gamla vanor. Ett starkt ledarskap av Esra och Nehemja behövdes.
Krönikeboken avslutar den Hebreiska Bibeln. Den är egentligen en sammanfattning och repetition av Israels historia från Adam till Koresh påbud som slutet på exilen. På så sätt avslutas boksamlingen med hopp om framtiden.
Öppna frågor och hopp
Så slutar den Hebreiska Bibeln. Det finns en tydlig röd tråd; en början och ett slut på en omvälvande historia. Det finns ett tydligt hopp för framtiden. Men det lämnas också många öppna frågor: Vem är Kungen? När kommer hans rike? Ett nytt hjärta, omskärelse av hjärtat, lagen i hjärtat – vad betyder det egentligen?
Gamla Testamentet avslutas med Malaki, troligen den sista profeten innan Nya Testamentet. Året är ungefär 430 f.Kr. Nu inleds en period av tystnad, som varar i drygt fyra sekel. Jesu efterföljare vet att tystnaden bröts när Johannes Döparen börjar predika och citerar Jesaja: ”Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han ska bereda vägen för dig. En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör stigarna raka för honom!” [Mark. 1:2].
När man analyserar de fyra stora förbunden i den Hebreiska Bibeln, så ser man att de ursprungliga målgrupperna av förbunden smalas av mer och mer: hela världen, en människas avkomma, en nation, en kungaätt. Allt pekar mot ett nytt förbund genom en Person. Kristna vet att det är Jesus.
Figur 6 De fyra förbunden i den Hebreiska Bibeln pekar på det nya förbundet som uppfylls i Jesus.
Den Hebreiska Bibeln lämnar öppna frågor som besvaras i Nya Testamentet. Därför går det inte att förstå Nya Testamentet utan Gamla Testamentet (’vad var frågan?’), och Gamla Testamentet går inte att förstå utan Nya Testamentet (’vad är svaret?’). Tillsammans bildar de en enhet. Inte alla frågor besvaras dock i Nya Testamentet. Även där lämnas öppna frågor. Jerusalem är inte världens huvudstad än. Templet har inte återuppbyggts än. De döda har inte uppstått än. Jesus har kommit som lidande tjänare, men än så länge inte som regerande Kung på jorden. Det bästa är kvar!
